Kirjallinen Avaruus
Maurice Blanchot
ISBN 952-5146-19-7
Ovh 26.-
s. 256
Maurice Blanchot on ranskalainen kirjailija, kriitikko ja filosofi, jonka kirjoitukset ovat määrittäneet ratkaisevalla tavalla 1900-luvun kirjallista kokemusta ja kirjallisuuden ajattelua.
Kirjallinen avaruus on keskeinen vaihe Blanchot'n kirjallisenkokemuksen pohdinnassa. Käsilläolevan käännöksen ansiosta suomenkieli-sellä lukijalla onkin nyt mahdollisuus saada kokonaiskuva Blanchot'n ajattelusta. Kyse ei ole kirjallisuusteoriasta vaan kirjallisesta kokemuk-sesta, jota Blanchot lähestyy kommunikoimalla sellaisten kirjailijoiden kanssa, joiden työssä itse kirjallisuuden mahdollisuus on pelissä, mui-den muassa Hölderlin, Mallarmé, Rilke ja Kafka. Blanchot'n analyysit näistä kirjailijoista ovat tarkkoja, hallittuja ja sitäkin loiste-liaampia kun niiden aiheena on mitä oudoin ja hämärin tila: kirjal-linen luominen ja itse kirjallisuuden alkuperä. Kuvatessaan kulkua kohti tuota "kirjallista avaruutta" Blanchot tekee myös erään hienoimmista koskaan kirjoitetuista kuvauksista kuoleman ja yksinäi-syyden kokemuksista, eksymisestä ulkopuolelle ja puheen muuttu-misesta mahdottomaksi.ai-ai on aikaisemmin julkaissut Maurice Blanchot´n lyhyen proosa-teoksen Päivän Hulluus Lue vähemmän sarjassa 1996.
Hufvudstadsbladet 2.3.2003
Maurice Blanchot 1907-2003
När fransmannen Maurice Blanchot dog för två veckor sedan gick en av 1900-talets mest gåtfulla litteraturpersonligheter ur tiden. Men inte bara det, utan också en av de mest omutligt egensinniga och djuplodande litteraturtänkare litteraturhistorien överhuvudtaget kan uppvisa. Så som en av mina vänner häromdagen sade: Blanchot var en av de sista som på riktigt kunde tänka och skriva om litteratur. Det är inte så lätt att skriva om Blanchot. Man kan förstås börja med det biografiska, så som man brukar när någon har dött. Men när det gäller Blanchot finns det praktiskt taget inget biografiskt att vare sig börja eller eller ta sig vidare med. Vi vet att han föddes 1907, vi vet att han var aktiv i nationalistiska högerkretsar på 30-talet och att hans senare verk också kan läsas som en uppgörelse med just den tiden. (Men då är vi redan inne på verket, inte det biografiska...) Vi kan vidare notera att det finns sammanlagt två bilder av Blanchot, den ena tagen på 20-talet, den andra 60 år senare på 80-talet. Att han aldrig uppträdde offentligt eller höll en enda föreläsning är också känt. Vi vet en del om av vad som hände i Blanchots liv under andra världskriget, men då främst genom en annan av 1900-talets stora tänkares biografier: den judiske filosofens Emmanuel Lévinas', som både i liv och verk stod Blanchot nära. (Blanchot räddade Levinas dotter och hustru undan deporterering till Tyskland och koncentrationsläger.) Och på 90-talet publicerade Blanchot en kortkort berättelse, Mitt dödsögonblick, som läst i en biografisk kontext låter oss ana att han någon gång under kriget ställdes inför en exekutionspluton, men överlevde. Men på det stora hela finns det alltså ingen Blanchotbiografi. Om Maurice Blanchots biografi förorsakar svårigheter för den som vill sammanfatta ett liv så gäller det samma också för den som vill sammanfatta hans författarskap. Blanchot publicerade från och med debuten 1941 såväl romaner (berättelser) som essäer. Men hans romaner är inte alltid lätta att igenkänna som romaner, och hans essäer tycks ofta i sig definiera en helt egen och ny genre. Inte sällan inleder Blanchot sina texter med enkla, nästan självklara utsagor och insikter, bara för att några stycken senare ha utvunnit ur dessa enkelheter ny, för oss fullkomligt främmande, insikt. Blanchots skenbart enkla prosa ruvar på nya, annorlunda, hemligheter vid varje genomläsning, och svindel är en känsla man måste lära sig att leva med om man vill fördjupa sig i hans skrifter. Blanchots verk bygger långt på läsningar av vissa för honom centrala författare: Rilke, Hölderlin, Kafka, Beckett eller Duras, för att bara nämna några. Bland andra Hegel, Heidegger, Bataille och Lévinas är också väsentliga för den Blanchotska texten. Mycket hos Blanchot rör sig i det outgrundliga gränslandet mellan romantik och modernitet. Läst som politisk tänkare handlar det hos Blanchot i hög grad om gemenskap, en av det romantiska projektets grundpelare: vad är det att vara tillsammans, vad identitet är, vad vänskap är - och vad främlingskap är. Och det är här man kan återknyta till det biografiska: den nationella gemenskapstanken med vilken Blanchot flirtade under mellankrigstiden kan i hans liv och verk läsas som ett misslyckat försök att fundera på och lösa gemenskapens problematik.
Peter Mickwitz |
